Sveriges språkhistoria

Dagens föreläsning var lite av en inledning till området. Den inleddes med lite information om Urnordiskan under åren fram till 500 e.Kr. Det finns få litteraturhistoriska kvarlevor från denna period, men man har konstaterat att dåtidens svenskar använde en 24-bokstavig runrad, eller futhark. Runt 700-talet övergick man dock till den 16-runiga futharken, som faktiskt användes i hela norden.

Det förekom i huvudsak tre varianter av denna runrad: Normalrunor, Kortkvistrunor och Hälsingrunor. Normalrunorna är, som namnet kanske antyder, den vanligaste kvarlevande runformen från den här perioden. Den var den mest formella skrifttypen och användes främst för rader i sten, som t.ex. gravstenar eller skyltning för byar. Kortkvistrunor och Hälsingerunor var förenklade variationer som ristades i trä i mer informella eller tillfälliga användningsfall.

Men redan under 900-talet börjar den 16-runiga futharkens användande avta, då kristendomen började slå rot i Sverige. Med den kom den latinska bibeln. Att vara läskunnig innebar nu att kunna läsa Latin, så snart utvecklades det ett Svenskt skriftspråk med latinska bokstäver istället för runskrift. Detta var vändpunkten för det Svenska skriftspråket, och lade grunden för den skrift vi använder idag.

År 1225 ses som slutpunkten för runsvenskan, då det var då den första lagskriften skriven med latinska bokstäver publicerades. Man kallar denna nya period för Klassiska Fornsvenskan.

Under denna tid utvecklades nya jordbruksmetoder, handeln ökade och kyrkan växte. Denna period av hastiga förändringar medförde också språkliga förändringar, bland annat nya ljud och ny grammatik. ”Å”, ”ä” och ”th” (uttalas på det engelska viset) hade sina rötter här.

Latinska sätt att böja substantiv och pronomen i olika kasus föddes framåt slutet på den Klassiska perioden. Utöver grundformen hade man nu också maskulina och feminina ordformer, samt nominativ, ackusativ, genitiv och dativ.

Denna periods svenska kännetecknas fortfarande av en stor skillnad i språket mellan olika delar av landet; en skillnad som fanns kvar ända till 1540, då Gustav Vasa publicerade den första Svenska bibeln. Kyrkans inflytande betydde att Bibeln blev det främsta läromedlet för skriftsvenskan, vilket ledde till en standardisering av språket genom hela landet.

Men innan dess kom överslaget från Klassisk till Yngre fornsvenska. Man brukar säga att perioden började med Magnus Erikssons slag år 1375.

Den tyska Hansan har stort inflytande i Sverige under 1300-talet, och därmed fick Svenskan en del lågtyska drag, såsom nya prefix och ordföljder. Sveriges ingående i Kalmarunionen gav också Danskan en del inflytande.

Det utvecklades en form av mer formell svenska inom större handelskretsar och adeln; den så-kallade Kanslisvenskan. Inom dessa områden krävdes exakthet och standardisering, så att man kunde förmedla precis information på ett sätt som alla skulle tolka på samma sätt. Dessa grupper hade också mer internationell kontakt än den genomsnittlige svensken, vilket reflekterades i Kanslisvenskans användande av låneord.

Mycket språkkunskap satt hos de äldre i samhället. När digerdöden drabbade Sverige var det oftast de äldre som led värst, då de var de svagaste. Detta innebar att språkets utveckling accelererade, eftersom att vissa ordkunskaper förlorades eller motståndet mot vissa förändringar minskade.

Med Gustav Vasas bibel hade det Svenska språket nu blivit något som nästan skulle kunna förstås av en modern svensk. Runfutharken tusen år tidigare är som ett helt annat språk, vilket visar på latinets och kyrkans enorma inflytande, både i tal och i skrift. Tyskan och Danskan har också varit kraftiga influenser, vilket vi fortfarande ser idag i vissa låneord och affix. Jordbruksteknologins påverkan är också märkbar, men inte lika mycket som de andra.

Nästa gång fortsätter i med nästa tidsperiod.

-Per