Urnordiska till Fornsvenska
Idag närvarade vi på en första föreläsning som behandlade det som inläggets titel redogör, ”Urnordiska till Fornsvenskan”. Alltså hur det svenska språket har förändrats från Urnordiska till Fornsvenskan, samt vilka andra språk som förekommit åren däremellan. De mest betydande händelserna som förändrat språket togs upp, vilka jag ska återge till er i detta inlägg.
Urnordiska är språket som talades i Sverige redan innan vikingatiden och är en av, vad vi räknar, de första språken i Sverige, det ska ha talats mellan de ungefärliga åren 150-800 e.Kr. Det finns dessvärre en ytterst liten uppfattning på hur språkuppbyggnaden och språkets fonologi såg ut orsakat av brist på skriftkällor från denna tid. När tidslinjen närmade sig 800-talet skedde en förändring i samhället samt av språket, troligen i form av en ekonomisering. Urnordiska blev till fornnordiska som däremot efterlämnat fler spår. Den 16-typiga Futharken utformades, vilket är en enklare form än den tidigare 24-typiga. Futharken är alltså runornas alfabet där varje bokstav har ett eget namn. Namnet Futharken är också de första bokstäverna i alfabetet, därav namnet. För ett mer ackurat begrepp så heter ”bokstäverna” runor, vilka de fanns olika typer av. De som nämndes i föreläsningen är de tre största, Normalrunor, Kortkvistrunor och Hälsingerunor. Det finns flest lämningar av Normalrunorna, i och med att dessa ristades in i sten, till skillnad från Kortkvistrunor och Hälsingerunor som skrevs på bl.a. trä, som förstås förmultnar med tiden. Fornnordiska användes i hela norden, men i Sverige kallades det Runsvenska
Vidare på tidslinjen, runt 900-talet, började kristendomen få inflytande i Sverige. Det förde med sig ett helt nytt skriftspråk, nämligen det latinska alfabetet. ”Svenska” användes fortfarande, men med latinska bokstäver. Ju mer makt kyrkan fick i landet, desto mer tynade runsvenskan bort. Den händelse som sägs avslutat Runsvenskan var när Den Äldre Västgötalagen publicerades med latinsk text år 1225. Vilken syftade mycket på kyrkan och kristendomen, där land, lag och religion hänger ihop.
Därefter kom den klassiska och yngre fornsvenskan som bestod mellan 1225-1526. Men dessa två skiljer sig en del från varandra. Under den klassiska fornsvenskans tid skedde oerhört mycket förändringar i samhället, nya jordbruksmetoder som ledde till en ökad befolkning, kyrkan spreds ytterligare och prästerna fick mer makt, även kungamakten ökar liksom kommunikationen mellan olika delar i Sverige. En form av grammatik trädde fram och man böjde substantiv och pronomen i kasus. Böjelserna är Nominativ, Ackusativ, Dativ och Genitiv. Där Nominativ är dagens subjekt, Ackusativ är de direkta objekten, Dativ är de indirekta objekten och Genitiv beskriver vem som äger eller har något. Mellan 1300-talet och 1400-talet skedde mycket vokalförändringar. Det var det inte så stor skillnad på korta [a] och långa [a:], tillskillnad från idag.
Det som särlägger den klassiska med den yngre fornsvenskan är ungefär när Magnus Erikssons riks lag tog plats. Samhället förändring fortsätter i rask takt. Digerdöden infaller som dödar en stor del av befolkningen, när många äldre dör så välkomnas förändring mer, dock gick mycket kunskap förlorat. Hansan är en stor makt i Sverige som gjorde att Sverige fick många tyska låneord, framförallt prefix och suffix. Dessutom fick svenskan mycket influerat från danskan då Kalmarunionen kom till. I och med att monarkins makt ökade utvecklades ett kanslispråk, vilket är ett formellt och tydligt språk som ofta användes i styrningen av ett land, myndigheterna, man ville utesluta tveksamheter.
Baserat på föreläsningen skulle jag dra som slutsats att språk är sköra och lättpåverkade. Att språket hänger mycket ihop med samhällsförändringar. Det kan vara påverkan utifrån, som när kyrkan anträdde, eller Hansan. Det kan även vara påverkan i landet som modernisering, fler ord tillkommer då fler saker uppfinns. Det jag lärt mig av detta är mer djupgående detaljer kring varför språket förändrats, samt händelserna kring det. Dessutom mer ingående på fler ”språk” som funnits emellan urnordiska och fornsvenska.
-Emilia